Här berättar en av våra egna medlemmar om deras upplevelse som prematurföräldrar

Tid för reflektion

Nu känner jag att det är dags att förmedla mina tankar och minnen från det som hände den dag i november 1999 då livet förändrades och vår familj utökades med en fantastisk liten kämpe.

Det har nästan gått tio år sedan den dag då chocken, oron och kärleken tog över och vi kastades från hopp till förtvivlan och genomgick en färd liknande en berg och dal bana. Vår familj bestod innan dess av mig och min man samt en pigg tjej Julia på då tre år. Julia föddes även hon för tidigt, i vecka 35 vilket då var en chock för oss då vi ”inte hade en aning om att barn inte kom på den utsatta tiden”. Som ung mamma på lite drygt 20 år var detta något helt främmande och skrämmande.

 Den veckan som vi då 1996 tillbringade med Julia på neonatal var inte något som vi längtade tillbaka till och vi kunde inte i vår vildaste fantasi tro att den veckan skulle upprepa sig fast med 3 månaders tilläggstid! Nu var vi alltså där igen. Efter fem veckor med strikt sängläge på Kvinnokliniken bestämde läkarna sig för att nu var det dags att avsluta graviditeten och det var bråttom. Hjärtljuden sjönk och läkarna tog min säng och sprang. Det sista jag minns när jag tänker tillbaka på detta ögonblick är hur jag sliter av mig masken och försöker ta mig ifrån sängen i vild panik. Jag minns starkt att jag inte tänker tillåta dem att ta ut mitt barn, inte nu, jag skulle ta oss där ifrån och förhindra att det skedde! Jag ser min mans ansikte försvinna bakom en stängd dörr och försvinner sen in i en dvala. När jag vaknar upp vägrar jag först att tro på personalen och på min man som tjatar om att jag har fått en liten pojke som nu vilar i en kuvös på neonatal avdelningen.

Jag har ont, mår illa och befinner mig i chock. Att den chocken var djup förstår jag nu när jag tänker tillbaka på det som hände när jag för första gången skulle träffa mitt lilla barn och skrek av rädsla när de skulle öppna dörren in till hans sal. Jag ville inte se hur det stod till med honom, jag vågade helt enkelt inte. Denna känsla är inget som jag var stolt över. En mamma ska direkt älska sitt barn och genast infinns sig vid barnets sida och ge trygghet, skydd och kärlek. Hur kunde det då kännas så fel? Jag var livrädd för vad som skulle möta mig och var rädd för att inte kunna finnas där vid mitt barns sida. Hur kunde jag må illa av att se mitt barn för första gången? Hur kunde det ske det som skedde där inne vid det första mötet, att jag av oro och panik vänder på huvudet och kräks ner bredvid kuvösen? Detta är sant, det hände och jag kände mig som världens uslaste mamma. Som tur var fick jag och min man ganska omgående möjlighet att tala med en kurator på avdelningen och det var tur för det blev många och känslofyllda samtal under de tre månader som vi tillbringade där vakande över vår lilla pojke som vi döpte till Christoffer.

Efter hand kom kärleken och stoltheten men att våga älska Christoffer var inte lätt då känslan av att han bara var till låns och snart skulle försvinna för oss fanns ständigt lurande bakom hörnen. Jag kunde sitta i timmar med honom på mitt bröst och gråta inombords då denna tanke var så stark och jag ville bara kämpa emot. Ändå var det dessa stunder som gav mig styrka och hopp och som fick mig orka finnas till både för lille Christoffer och för stora syster Julia som fanns hemma och längtade efter att familjen skulle bli hel och vara tillsammans. Som motvikt till dessa mörka stunder fanns även magiska stunder av lycka och stolthet som den dagen då Christoffer äntligen bestämmer sig för att efter tre månaders syrgasberoende ta steget att andas helt på egen hand. Denna lycka går inte att beskriva varken i ord eller i skrift och kan nog bara kännas igen om man själv har varit där och upplevt ett framsteg som detta efter en lång tids misströstande. Minnena av händelser kantade av framsteg och tillförsikt finns alltså med och med tiden tror jag att det är de minnena som säkert tar mer och mer plats i mina tankar.

I dag är jag lite ledsen över att vi då för tio år sedan inte hade en video kamera för att dokumentera dessa viktiga framsteg men visst har vi foton som visar på stolta föräldrar som håller en liten Christoffer för första gången utan en massa slangar fästa vid kroppen och hur storasyster stolt som en tupp för första gången sitter med en pytte liten lillebror i famnen. Det är stunder som dessa som jag bär inom mig och som jag nu önskar att få dela med mig. Jag har inte kunnat skriva ner dessa tankar tidigare men känner att nu är det dags. Jus nu i skrivandes stunder kommer en fin pojke på snart tio år hem och sätter sig i mitt knä efter att ha varit hemma och lekt hos sin bästa kompis. Denna Christoffer har kämpat och klarat sig och är i dag full av energi och livsglädje. Tänk om jag då när det kändes som mest hopplöst hade vetat hur bra det skulle bli. Tänk om jag hade vetat att den lille pojke som låg hjälplös i sin kuvös skulle utvecklas till en pojke, pigg på livet med kompisar, fritidsintressen och en vilja av stål och charm som bländar hans omgivning. Jag vill med dessa tankar säga att ge inte upp i de mörka stunderna och glöm inte de stunder av lycka och hopp som finns. Ta hjälp av nära och kära och prata om de svåra känslor som intar tankarna. Det går att komma igenom tre månader på neonatal även om det stundtals känns hopplöst, men det var värt det, det vill jag lova!

/ Kristina Saunders

Stolt prematurmamma i Staffanstorp